Ideologiskt inriktad reproduktionsmodell

Enligt Althusser (1984, 86-91) vet t.o.m. ett barn att ett samhälle som inte kan förnya förutsättningarna för sin produktion, inte kommer att bestå ens ett år. Samhället måste hela tiden upprätthålla förutsättningarna för produktionen. Det skall hela tiden kunna reproducera produktionsmedlen och sin arbetskraft. För att förnya arbetskraften räcker det dock inte enbart med att samhället garanterar människornas materiella välfärd. Den arbetskraft som finns att tillgå måste också ha tillräckligt med lämpliga arbetskvalifikationer. Nuförtiden är det närmast utbildningssystemets uppgift att försöka kvalificera arbetskraften för arbetslivet. I skolan lär sig eleverna olika färdigheter och skaffar sig en mängd kunskap. Eleverna lär sig också vissa värden och normer, vilka kräver att de respekterar samhällets arbetsfördelning. Dessa normers och värderingars huvudsakliga syfte är att skydda överklassens maktpositioner i klassamhället. (Althusser 1984, 86-91.)

Under den förkapitalistiska perioden var kyrkan den dominerande ideologiska statsapparaten i samhället. Den koncentrerade sig på religiösa och i stor del också på informationsinriktade och kulturella funktioner. I moderna kapitalistiska samhällen är utbildningen motsvarande statsapparat. Den har ärvt kyrkans roll. Skolan tar hand om de nya generationerna i alla samhällsklasser redan från tidig ålder. Under flera år, just när barnet är mest "sårbart", präglar den sedan dess sinnen med kunskaper och färdigheter som är bestämda av den rådande ideologin. Den rådande skolideologin försöker förstås så gott som möjligt maskera och dölja sina verkliga funktioner, som är livsviktiga för samhällets fortbestånd. (Althusser 1984, 107-112.)

Althusser påpekar (1984, 112) dock att inte alla lärare är blinda. En del av dem försöker under svåra förhållanden motverka den rådande skolideologin vars fånge de också själva är. De är dock få "ja miten lukuisat ovatkaan ne (enemmistö opettajista), jotka eivät edes osaa epäillä sitä "työtä", jota (heitä suurempi ja heidät lannistava) järjestelmä pakoittaa tekemään - vieläpä keskittävät tahtonsa ja kekseliäisyytensä sen suorittamiseen kehittyneimmillä ja tietoisemmilla tavoilla (paljon puhutut uudet opetusmenetelmät)."

I vårt land har Althussers reproduktionsmodeller uppmärksammats bara i liten utsträckning. Däremot känner alla pedagoger till Bourdieus och Bernsteins teorier om skolans roll i reproduktionsprocessen. En orsak till detta svaga intresse för Althusser är att han inte kan verifiera sina hypoteser, m.a.o. saknar han empiriska fakta i sitt teoribyggande. Althussers inflytande syns dock i Kivinens och Rinnes texter. De resonerar ofta på liknande sätt som Althusser:

"koulutususko on kaikkialla vankka ja toimii samaan tapaan yhteiskuntaa koostavana sementtinä kuin uskonto parhaimmillaan. Koulu on ottanut valtiovetoisen ideologian muodostajana kirkon paikan. Kouluja käydessään ihmiset kiinnittyvät kansakuntaan, -- tottuvat arkipäivän elämänrytmiin, kasvavat moraalisesti ja kuuliaistuvat auktoriteettisuhteisiin -- Koulutuksen kautta uudet kansalaiset saatetaan perheistä koulutus- ja työmarkkinoiden suodattamina omiin asemiinsa yhtä luontevasti kuin kansa ennen kirkossa penkkijärjestykseen." (Kivinen et al. 1989, 9.)

Kivinen och Rinne (1985, 197) anser att produktionen och reproduktionen var sammankopplade i det agrara samhället. Människorna lärde sig sitt yrke av sina föräldrar eller av en mästare. Detta "utbildningssystem" krävde inte några pedagogiska metoder. Resultatet av inlärningen syntes i det hur mycket man producerade. Om man producerade litet, var inlärningsprocessen långsam och tvärtom.

I samband med industrialiserings- och urbaniseringsprocessen minskade familjens och den närmaste omgivningens möjligheter att producera sådan arbetskraft som industrin behövde. Familjen klarade inte mera av sin reproduktionsuppgift. Därför var staten tvungen att intervenera fostran och ta hand om förmedlingen av reproduktionen. (Kivinen & Rinne 1985, 197-198.) När inlärningen institutionaliserades uppstod dock två problem: 1) Hurdan samhällsbild skall skolan ge åt eleven? Och: 2) Hur skall inlärningen av produktionskontextualiserade färdigheter överföras till pedagogik som är dekontextualiserad från produktionen? (Kivinen & Rinne 1985, 198.)

Det första problemet löste staten med att förmedla sin egen syn på samhället till eleven. Lärarna tog gärna hand om denna förmedling. De gjorde sitt bästa för visa att de var en pålitlig bundsförvant vid verkställandet av denna uppgift. (Kivinen 1988, 49.) Kontextualiseringsproblemet löste staten med symboliska bestraffningar och belöningar: vitsord och betyg. Således fick de yttre motiven övertaget vid inlärningen. Syftet med detta symboliska system var att motivera skillnader och att gallra människor. (Kivinen & Rinne 1985, 200.)

Tillbaka