Humankapitalteorin - alla är kapitalister

Humankapitalteorin ett gott mottagande i nästan alla kretsar. Konservativa grupper ansåg att samhället kan åstadkomma en snabbare ekonomisk tillväxt med hjälp av utbildning. Progressiva grupper i sin tur ansåg att den nya teorin hjälper till att skapa jämnare utbildningsmöjligheter och jämnare inkomster. Inom universitetsvärlden hade speciellt forskarna en positiv inställning till denna teori. Den gav nämligen dem vetenskapligt berättigande att kräva mera pengar för sin forskning.

Före Schultz fanns det dock flera nationalekonomer som accepterade tanken om humankapitalet, t.ex. Adam Smith, Alfred Marshall och Thomas Malthus. Smith tänkte sig att utbildning behövs för att hindra människans alienation från samhället. Alienation kunde enligt honom leda till att principen om "the division of labour" skulle sluta fungera i praktiken.

Marshall påpekade att utbildningen har externa effekter. Därför borde alla få en möjlighet att skaffa sig utbildning. Malthus, som var rädd för överbefolkning, ansåg att samhället kan begränsa befolkningstillväxten med hjälp av utbildningen. Michael (1975, 359) har utgående från empiriskt material kunnat bevisa att det faktiskt råder en negativ korrelation mellan en kvinnas utbildningsnivå och hennes fertilitet.

I samband med humankapitalteorin utvecklade nationalekonomerna också olika mätmetoder för att kunna mäta utbildningens ekonomiska nytta. Med hjälp av dessa metoder kan man undersöka hur nyttiga investeringarna i utbildning är för individen och samhället.

Korrelationsmetoden

Enligt Cohn (1979, 37) kan man använda korrelationsmetoden på tre olika sätt:

1. Man jämför länder med varandra och räknar korrelationen mellan BNP/capita och utbildning/capita.

2. Man räknar korrelationen mellan BNP/capita och utbildning/capita för samma land vid olika tidpunkter.

3. Man jämför olika regioner med varandra och räknar korrelationen mellan BNP/capita och utbildning/capita.

Sheehan (1973, 61) samt Vaherva och Juva (1985, 45) nämner att Harbison och Mayers 1960 gjorde en mycket omfattande korrelationsundersökning. De jämförde 75 olika länder i avseende på utbildning och BNP. I deras undersökning framkom, att utbildningen korrelerade med BNP med r2 = 0.789. Enligt detta resultat förklarade utbildningen alltså ca 80 % av tillväxten av BNP.

Enligt Harbisons och Mayers undersökning hade utbildningen åtminstone i i-länderna under 1960-talet en positiv inverkan på ekonomin. De satsade bara 4-5 % av sin BNP på utbildning. Denna undersökning förklarar dock inte på vilket sätt utbildningen bidrar till tillväxten av BNP. Det är omöjligt att utgående från denna undersökning säga om människorna skaffar sig kvalifikationer i samband med utbildningen. Tillväxten kan också bero på utbildningens indirekta verkningar på ekonomin.

Studier av denna typ utgår ifrån att det finns en kausalitet mellan utbildning och ekonomisk tillväxt. Cohn (1979, 37) påpekar emellertid att det är svårt att avgöra, vilkendera som är den beroende variabeln. Det är alltså svårt att avgöra om utbildning är en investering eller en konsumtionsvara. Det kan nämligen vara så att den ekonomiska tillväxten orsakar en ökning av samhällets konsumtion av utbildning.

Residualmetoden

Residualmetoden går ut på att man först räknar nationens totala ekonomiska tillväxt. Den identifieras sedan så långt som möjligt med olika komponenter. Det som blir över anses vara ökningen av humankapitalet. (Takala 1980, 15.) Vanligen använder man Cobb-Douglasfunktionen som utgångspunkt. Denna funktion ser ut på följande sätt:

där X = produktionsvolym
A = teknologisk nivå; en exogen funktion som ökar konstant med tiden
K = fysiskt kapital
L = arbete (vanligen arbetstimmar)
ß = elasticiteten för fysiskt kapital
l-ß = elasticiteten för arbetet

Sheehan (1973, 63) ger följande exempel för att illustrera hur tekniken tillämpas: BNP har under undersökningsperioden vuxit med 5 procent, arbetet har ökat med 1 procent och det fysiska kapitalet med 10 procent. Elasticiteten för arbetet antas vara 0.75 (1 % ökning i arbetet orsakar 0.75 % tillväxt av BNP). Arbetets bidrag till den ökade BNP är alltså 1*0.75 = 0.75 procent. Ökningen av det fysiska kapitalets har bidragit till BNP:s tillväxt med 10*0.25 = 2.5 procent. Arbetet och det fysiska kapitalet har ökat BNP med 3.25 procent (L+K). Residualen blir alltså 1.75 procent (5 %-3.25 %).

Denison (1969, 204-205) gjorde 1962 en residualanalys av USA. Han fann att USA:s BNP ökade med 2.93 procent per år under perioden 1929-1957. Av det kunde 1.57 procent tillskrivas ökningen av arbetsinsats och 0.43 procent ökningen av det fysiska kapitalet. Residualen blev 0.93. Humankapitalet åstadkom alltså denna period ca 1.0 procents tillväxt i USA:s BNP varje år.

Olavi Niitamo var en av de första som använde denna teknik för att mäta utbildningens samhällsekonomiska värde. Han gjorde 1958 en residualanalys av vårt land. Han kom fram till att under åren 1925-1952 åstadkom forskningen och utbildningen 1.2 procents tillväxt i BNP per år. (Niitamo 1958.) Vårt utbildningssystem hade alltså en positiv inverkan på vår ekonomi under åren 1925-1952. På basen av denna undersökning kan vi dock inte säga om utbildningssystemet fungerade effektivt under dessa år. Vi vet inte om pengar som skulle ha satsats på annat än utbildning skulle ha åstadkommit en ännu större tillväxt i BNP per år. Tyvärr har man inte i Finland senare gjort motsvarande undersökningar. Det vore intressant att se om vårt utbildningssystem i dagens läge kan bidra lika mycket till BNP:s tillväxt per år. Nuförtiden har utbildningen nämligen flera uppgifter än på 1950-talet.

Sheehan (1973, 67-68) påpekar emellertid att residualmetoden har sina svagheter. Som första svaghet nämner han att man inte exakt vet vad residualen består av . Den andra svagheten är antagandet att produktionsfaktorerna betalas enligt sin gränsproduktivitet. Detta antagande gäller bara om vi har en perfekt marknad. Dessutom påpekar Collins (1971, 1005) att tekniska förändringar leder till att människorna också lär sig nya saker på jobbet. Därför övervärderar denna metod utbildningens betydelse för landets ekonomiska tillväxt.

Rate of return-metoden

Rate of return-metodens grundprincip är följande: man jämför högutbildade och lågutbildade människors levnadsinkomster med varandra. Sedan räknar man utbildningens avkastning som årlig ränta. Metoden utgår från antagandet att människans lön är lika med hennes gränsproduktivitet. Eftersom en sådan situation uppstår sällan i praktiken måste man använda sig av skugglöner (shadow wages) för att utgångspunkten skall stämma någorlunda. En annan svaghet med denna metod är att den inte beaktar arbete som man inte får någon lön för t.ex. hemmafruarnas arbete.

En del författare kallar denna metod för cost-benefit-analys, men vanligen kallar man den för "rate of return" (ROR) eller "Internal rate of return" (IROR) (Cohn 1979, 110-111). Enligt Sheehan (1973, 34) använder nationalekonomerna följande formel vid beräkningen av rate of return:

där
B = utbildningens nytta (lön)
C = utbildningens kostnader (direkta och indirekta kostnader)
t = tiden
r = räntan

Metodens idé är att man löser ut faktorn r, vilket är lika med rate of return eller avkastningsprocenten per år. För att investeringen i utbildning skall vara lönsam för individen, måste r vara större än marknadsräntan.

TABELL 1. Den samhälleliga och privata avkastningen i procent av investeringarna i utbildning (Psacharopoulos 1985 enl. Jain 1991, 254)

U.S. $ 1975

Tabellens resultat står i strid med teorin om avtagande gränsnytta. Enligt denna teori borde utbildningens gränsnytta avta ju mera individen utbildar sig. Enligt tabellen är gränsnyttan av utbildningen dock snarare lik en U-kurva än en nedåtlutande linje. Psacharopoulos' (1973, 64-65) tidigare forskningsresultat får dock stöd av denna tabell. Grundutbildning är utan tvekan den utbildning som ger den största avkastningen både för individen och för samhället.

Samma tendens syns också i Cohns (1979, 109-118) sammanfattning av undersökningar om utbildningens lönsamhet mätt med ROR. Av hans sammanfattning framgår tydligt att grundutbildning är en bra investering. Utbildningens lönsamhet minskar dock hela tiden ju högre upp man klättrar i utbildningshierarkin. Det förefaller t.o.m. att vara så, att pengar investerade i en licentiat- eller doktorsexamen ger en negativ avkastning.

Av tabell 1 framgår också att gränsnyttan av utbildningen med avseende på landets inkomst per capita liknar en upp och nedvänd U-kurva. Det står också i viss mån i strid med teoretiska resonemang. Teoretiskt sett torde gränsnyttan avta ju större inkomsten per capita blir. De fattigaste ländernas problem är tydligen att det inte finns någon stor efterfrågan på utbildad arbetskraft. Inom de rikaste länderna har man däremot råd med olönsamma investeringar, t.ex. i form av att utveckla specialpedagogiken. Pengar investerade i de mest begåvade eleverna skulle ge högre avkastning än pengar investerade i specialpedagogiken och specialundervisningen. Denna typ av jämförelser är dock alltid i sista hand en värderingsfråga och inte en ekonomisk fråga. I de fattigaste länderna uppstår aldrig några liknande situationer, ty där är de ekonomiska ramarna trängre.

Tillbaka