Ekonomiskt inriktad reproduktionsmodell

Althussers reproduktionsteori kallas en ideologiskt inriktad reproduktionsmodell. Hans modell har blivit utslagen bl.a. av den ekonomiskt inriktade reproduktionsmodell som utvecklats av Bowles och Gintis (1975; 1976). De anser att skolans roll är att legitimera ekonomisk ojämlikhet. Sålunda är det ologiskt att anta att en reducering i ojämlikheten vid fördelningen av utbildningen leder till förändringar i inkomstfördelningen åt något håll. Förstås skulle en egalisering av utbildningen radikalt förändra inkomstfördelningen, men inte direkt. I stället skulle den undergräva legitimiteten av ojämlikhet och på så sätt leda till nyorganisering av ekonomiska institutioner eller politiska konflikter. (Bowles & Gintis 1975, 81).

Bowles och Gintis (1975) resonemang har under de senaste åren fått stöd bl.a. av olika segmentteorier. Dessa teorier utgår nämligen ifrån att arbetsmarknaden är delad i två segment: det primära och det sekundära segmentet. Med denna indelning garanterar samhället att det inte uppstår något klassmedvetande bland arbetstagarna. Enligt dessa teorier beror inte människans lön på hennes produktivitet utan på hennes sociala status. Enligt McNabb (1987, 159-162.) bestäms lönen inom stora organisationer inte på basen av människans produktivitet utan på basen av institutionella och administrativa regler. På lång sikt formar denna interna lönemarknad en lönestruktur som inte reagerar på marknadskrafterna. Med detta lönesystem garanterar organisationen stabil utveckling och säkerhet.

Enligt den ekonomiskt inriktade reproduktionsmodellen kan kapitalägarna skaffa sig stora vinster i ett kapitalistiskt system. Kapitalägaren skapar vinst med att betala arbetstagarna mindre lön än vad de producerar. För att få arbetstagarna att acceptera situationen, kan kapitalägarna använda politiskt eller privat makt. Utövande av sådant brutalt våld kan dock leda till konflikter. Därför använder kapitalägarna ett kontrollsystem baserat på indoktrinering. Arbetarna övertygas om att de inte är värda högre lön eller status. (Vaherva & Juva 1985, 55.)

I ett ekonomiskt system med alltmer ökad kapitalkoncentration blir skolan hårt bunden till att fungera främst som produktionslivets och kapitalets tjänare. Den kvalificerar eleverna för kommande arbetsuppgifter, och ser samtidigt till att kvalificeringen sker på olika nivåer, vilka motsvarar nivåerna för arbetsindelningen inom produktionen. Sorteringen, selegeringen och skiktningen sker med hjälp av skolorganisationen och/eller undervisningsinnehåll och -metoder, så att den tidigare klassindelningen i samhället i stort sett behålls. Föräldrarna övertygas om att det är en rättvis process, där urvalet sker efter duglighet och inte efter socialt ursprung. Samtidigt döljer kapitalisterna skolans verkliga roll som kapitalets tjänare. (Isling 1980, 316-317.)

Bowles och Gintis (1975, 77-78) hävdar också att förändringar i klassrummet och i finansieringen av utbildningen för det mesta har introducerats av den professionella eliten. Syftet med dessa förändringar har varit att införa nya hinder för arbetarklassens barn. Den härskande klassen vill att arbetarklassens barn skall klara sig dåligt i skolan - de skall bli arbetare.

Problemet med Althussers samt Bowles och Gintis reproduktionsmodeller är att deras modeller bygger på en dialektisk tolkning av historien. Därför kan man varken verifiera eller falsifiera dem. (Marshall, Cartter & King 1976 enl. Cohn 1979, 32.) Det i sin tur är orsaken till att dessa modeller inte skall betraktas som teorier.

Enligt Aronowitz och Giroux (1985, 71-73) är emellertid alla reproduktionsmodeller och teorier bristfälliga. De lägger stor vikt vid dominanshänsyn, men bryr sig inte om att studera det som verkligen sker inne i klassrummet. Enligt dessa modeller och teorier formas historien bakom samhällsmedlemmarnas rygg. Dessa modeller och teorier ger inte något utrymme för självförverkligande och resistens. Dessa modeller och teorier ser skolan som ett fängelse, där lärarna och eleverna agerar enligt de roller som det kapitalistiska systemet gett dem. Enligt Aronowitz och Giroux (1985, 96-103) borde utbildningssociologerna börja lägga större vikt vid resistensteorierna. Dessa teorier tar hänsyn även till interna krafter. Samhällsmedlemmarna ses inte bara som objekt som styrs av externa krafter, utan som självständiga individer som gör motstånd. Willis (1984) undersökning är ett bra exempel på en sådan typ av forskning. De ungdomar som han studerade gjorde hela tiden motstånd mot skolsystemet. Därför kunde t.ex. skolans dolda läroplan inte påverka dem. De lärde sig t.ex. inte att lyda auktoriteter och att följa regler. Samtidigt reproducerade de dock själva samhällsstrukturerna med att acceptera och idealisera sin roll som blivande arbetare.

Tillbaka