Det symboliska våldet |
|
| Bourdieus tänkesätt kan beskrivas med en spelanalogi, som är lånad
från Roos, Heilbrons och Masos intervju med Bourdieu (1983, 319-320). Var och en har sin
roll i spelet. Den dominanta klassen bestämmer reglerna. Arbetarklassen har ingen aktiv
roll i spelet. Dess representanter är brickor som flyttas på spelbordet. Medelklassens
representanter försöker däremot lära sig reglerna och aktivt delta i spelet. Den
dominanta klassen är emellertid den som regerar, ty den kan spelreglerna utantill.
Dessutom kan den ändra spelreglerna om andra samhällsklasser börjar klara sig för
bra i spelet. För Bourdieu är utbildningen en viktig politisk och social faktor vid reproduktionen av samhällsklasserna. Skolan skapar ojämlikhet i rättvisans och ärlighetens namn. Med detta argument förkastar Bourdieu både den idealistiska synen, som säger att skolan är oberoende av externa krafter, och den traditionella, radikala kritiken, som påstår att skolan bara är en avspegling av ekonomiska behov. (Giroux 1983, 87-88.) Enligt Bourdieu överförs den härskande klassens verklighetsuppfattning/ideologi till samhällets övriga medborgare genom olika former av symboliskt tvång. Detta våld baserar sig på den dominanta klassens maktposition i samhället. Genom att dölja den ekonomiska, juridiska och politiska basen för maktutövningen, får den dominanta klassen vissa värdeomdömen legitimerade och accepterade. (Antikainen 1986b, 14-15; Isling 1980, 320.) Bourdieu drar slutsatsen att all pedagogisk verksamhet har att göra med symboliskt våld. Skolan anses vara förmedlare av "sanningen", alla accepterar denna bild av skolan och mottar samtidigt skolans budskap just som den för alla objektiva sanningen. Undertryckta och underprivilegierade grupper i samhället mottar skolans budskap utan invändningar. De påtvingas föreställningar som inte är deras egna och som hindrar dem från att bli medvetna om sin egentliga situation. Detta påtvingande av en främmande och egentligen fientlig ideologi kallar Bourdieu för "symboliskt våld". (Isling 1980, 320.) Nackdelen i Bourdieus teori är att han inte vill koppla den till samhällets ekonomiska krafter (Giroux 1983, 95). Det är kanske en orsak till att nationalekonomerna inte bryr sig om hans teorier. Dessutom påpekar Rinne och Kivinen (1984, 257) att Bourdieus teorier inte lämpar sig för brittiska och skandinaviska förhållanden. Bourdieu anser nämligen att arbetarklassen inte kan ha en autonom arbetarkultur. Bourdieu studerar bara den dominerande klassen och dess kultur. Willis närmar sig däremot samma fenomen underifrån. Han studerar arbetarklassens kultur, hur den förhåller sig till den rådande kulturen. (Rinne & Kivinen 1984, 253; se även Willis 1984.) |